Våtfeminism?

Jag var i det lokala badhuset igår och simmade med vår 19-åriga inneboende.
Efter (i mitt tycke) otaliga längder simning tog jag tvärslut, fet och flåsande stannade jag vid bassängkanten.
19-åringen ifråga deklarerade glatt att hon tänkte iallafall köra några längder till så att hon åtminstone blev andfådd.
När hon så småningom dök upp efter det sista längderna och simmade mot gubbvraket vid bassängkanten, slängde vi lite skämt oss emellan och jag passade på att utkräva en liten hämnd genom att doppa henne under vattnet.
Allt under vänligt samförstånd.
Det är här något underligt händer....
Förbi oss simmar en man (trodde jag) som skriker:
-Skäms att förtrycka en kvinna på det viset!!
Fortfarande på bra humör tror jag att människan skämtar och svarar:
-Javisst är det fruktansvärt?
Precis när jag har svarat inser jag att det här är inte en man....utan mina glasögon har jag misstagit mig, framför oss i vattnet simmar en kvinna i övre femtioårsåldern, byggd som en fribrottare med grått, stubbat hår.
Hon ser vansinnig ut.
-Håll huvudet över vattnet själv, vrålar hon och simmar vidare.....
Jag ropar glatt tillbaka något om att det är tur att det finns män som tar flickor i försvar.
Vi skakar på våra huvuden och skrattar åt den tokiga kärringen och går iväg för att duscha.
Här borde historien vara slut.
Men jag kan inte släppa det riktigt.
Är det såhär extremfeminism fungerar?
En händelse, ryckt ur sitt sammanhang gör mig till en kvinnoförtryckare.
Ett glatt tjafs mellan vänner ger en rabiat grupp8-kvarleva kött på benen om mäns förtryck av kvinnor.
Ett sant feministiskt initiativ??
Jaja, det är en underlig värld vi lever i.